Ophelias hämnd
(Ophelia)
mitt hjärta är stulet
brutalt mitt öde är
mitt liv en skör tråd
dock ett litet hopp
lyser där långt bort
förresten, min Hamlet
du bestod inte provet
du hörde mitt hjärta
hur det ropte ditt namn
men du svarade ej
du kom förbi endast
med dessa förfärliga ord
gå i kloster! gå i kloster!
nåväl min prins
sen mitt hjärta
förintat är av sorg
jag skall gå jag skall gå
först bara en liten bön
min käre Hamlet
följ med en sista gång
till dammen
den ligger så ljuvt
där doftar så gott
jag vill tala med dig
sitt ned ett slag
sätt dig på min slöja
så du inte blir kall
låt mig få knyta din sko
sådär ja, (en tung hemlighet)
ta dig nu en simtur
vattnet är ljumt och lent
(Hamlet kliver ned i dammen)
sjunk nu som en sten
tillsammans med min slöja
tag min tunga hemlighet
med dig ned i djupet
så tro mig på mitt ord
att jag din älskade Ophelia
är besinningslöst bedrövad
så tunga mina steg
när jag går till din mor
för att berätta
om denna hemska olycka
hur jag inget kunde göra
blott i förtvivlan tvingas se på
hur du sjönk och sjönk
farväl min Hamlet farväl
och
sov sov sov