Du satt vid ratten i din bil, när du vinkats in av en målad bil.
Det stod polis på den och du gjorde dig rollen värdig.
Snubben kom fram till dig och gjorde en vevande gest med
handen. Eftersom du gått kursen i bildspråk och hade den
färskt i minnet, nickade du mot mannen.

Sedan vände du dig mot medlemmarna i din familj samt log
stort genom glaset, mot den unge mannen. Du hade några
månader kvar tills du skulle fylla fyrtio, medan han såg ut
som omkring 25. Polismannen såg bakåt mot sin bil och kollega
och skakade sakta på huvudet.

Han sågs peka med behandskad hand och pekfingret rörde vid
huvudet i en cirklande gest. Du ville säga något, vad du yttrade
hördes illa genom glaset, så du passade här på att veva ned rutan.
Sedan yttrade du dig något knappt hörbart, som sista stavelsen
på det du hade att säga. '...aka.'

Mannen såg på dig, spottade ut en snusportion i gruset på vägen
och förblev tyst. För att inte vara sämre lyfte du på häcken och
rättade till din lekamen samtidigt som femåringen bakom dig
lade av en riktig rökare. Det verkade som om du själv just hade
åstadkommit ljudet, åtminstone glodde

den läderklädde en smula stint på dig. Själv låtsades du som om
det regnade, men solen sken från en himmel blå. Till slut harklade
sig polismannen och sade kort 'Körkortet tack'. Medan du letade i
fickorna efter något för dina fingrar att finna, log du fånigt mot
publiken. Du fick fram plånboken,

den var svart som en gammal begravningskostym. Lätt solkig men
den tjänade sitt syfte. Du lirkade ut kortet och räckte över det,
kortet var giltigt i tre veckor till. Mannen som räckt fram handen
för att ta kortet, gjorde min av att säga något och öppnade munnen,
men slöt den igen och vände sig

mot den egna bilen med dröjande steg. Lika dröjande som i den där
amrikanska filmen du sett i torsdag för tre dagar sedan. Det var nog
för att markera tålamod, att gossen som bara gjorde sitt jobb, hade
all tid i världen. Som det stod på remsan med svensk text i översätt-
ningen i den där gamla agentfilmen

med Telly Savalas i rollen som skurken. Den filmen hade det varit
såväl en smula fart i, mellan lugna partier, för att tittaren skulle
kunna se sig omkring under dessa få ögonblick. Efter en stund,
då du vänt dig till din bättre hälft och yttrat de där berömda orden
du inte alls mindes sedan,

kom polismannen åter. Han höjde sig ned (Varför befinner sig
bilfönstret inte högre upp, så en polisman slipper böja sig för
övrigheten?) samt räckte fram körkortet och bad här om några
andra papper. Bevis på att du hade rätt att framföra detta fordon,
samt information om att körkortet

gick ut innevarande månad. Åter igen fick du för dig att mimiken
i ditt ansikte kunde få anta minen av att du var en smula generad.
Så nickade du och trevade efter knappen som låste upp handsk-
facket, där du aldrig fått för dig att förvara några handskar, någon
revolver eller pistol med lång svart

ljuddämpare. Utan bara papper och ett paket tuggummi. Paketet
som var gult till färgen med två röda ränder på och hette något
som du inte brydde dig om att läsa. Du rev med dig en bunt av de
där papperen, log litet fånigt igen samt lät ansiktet återta en min
av absolut stiltje.

Du letade igenom pappershögen och verkade hitta det du skulle.
Dessa tre ark räckte du med tveksam gest fram mot det nedvevade
fönstret. Efter någon stund kom papperen i retur, något knappt
hörbart yttrades. Mannen utanför slog en lov kring bilen, verkade
som granska den ingående.

Lossade någonting långt och svart till färgen, föremål från klädseln,
precis som om han ämnat slå med den mot ena baklyktan. Men
femåringen i baksätet hade med blicken och vridande sin kropp,
följt honom och mannen hängde tillbaka batongen i bältet. Kanske
hade han ändrat sig då han förstod

att fem högst intresserade och en smula spända ansikten utgjorde
publik den eftermiddagen. I alla fall stod han stilla en liten stund
och släntrade sedan som obekymrat tillbaka till sin egen bil. Ena
handen verkade göra några ilskna slag av besvikelse i luften, men
något ljud av yttrade svordomar fyllde

ej luften vid detta tillfälle. Själv verkade du först som sjunka ihop
en smula, men strax därpå verkade du räta på dig, som om supporten
i resten av bilen hade givit dig just det där extra stödet som verkat
så av behov väl kommet. Du verkade skänka i tanken en sorts känsla
av just som stor samhörighet just då.