Som galaxer är vi,
med svarta håltimmar
flyter kring, ocentrerade.
Rymmer längtor, med gläntor mot evigheter
Söker något vi kan kalla någon.
Nån att sfärma förför
För att när den äntligen svävar förbi, nära vår bana,
blir vi attraherande och drar den hett till oss,
helt till sig ut ur sin bana
av ren å pur kärleksvana
då blixt och dunder,
blir det herdestunder
med oplanerade planeter som nya under
Sådant är livet sett genom galopperande teleskop.