När sårade små flickor växer upp,
Och det förflutnas skuggor ger dem inte fred,
Bittera regn samlas i hjärtan,
Vad faller på deras själar, utan att upphöra.

Far, deras klippa, en gång tornar upp sig,
Den föll i vågor av smärta,
Och de, nu kvinnor, med brinnande ögon,
Hon söker tröst i främmande armar.

Harm, som löv i vinden,
Det väller över den som står vid dem,
På jakt efter ett mildare land,
Där kärlek kommer att läka alla deras sjukdomar.

Men hoppet försvinner aldrig,
Och varje dag gryr en ny början,
De sårade små flickorna, nu blommande kvinnor,
Att lära sig älska igen utan att skada.