Ögat frös till men utan att det hände något mer
på en stund. Efter en tio sekunder när pojken
reagerade krackelerade ytan och det som nyss
varit ett öga föll ut i en myriad av fragment.
Som om ett bilfönster

plötsligt gått sönder och dess tusen bitar glas föll
ner inne i bilen och ner på gatan utanför. Det som
nyss var en ögonhåla fylld av ett seende öga var nu
bara en tom liten grotta. Skottet hade kommit ur
pistolen som en fullständig

överraskning för pojkarna som inte sett mig hålla
något i handen. Det var deras begäran om att få
den väska jag höll i handen och som de säkert tog
för att innehålla en dator, som fått mig att hantera
situationen på ett sätt

som var avsett att avskräcka. Ett öga mindre hade
ingen dött av. Efter att nummer två av ynglingarna
gjorde en rörelse som för att ta fram ett eget vapen
spottade pistolen ut ytterligare ett skott och pojken
i mitten fick sitt

högra öga kristalliserat. På samma sätt som nyligen
föll ögat ut i en mängd fragment. Det utspelade sig
som i ultrarapid och jag rörde mig som genom ett
töcken. Det var så overkligt för mig trots att jag
visste precis vad jag gjorde.

Det fanns ingen tvekan, det var bara att söka skydda
väskan med minsta möjliga våld. Den tredje pojken
hann få fram en kniv och han frös mitt i steget då
jag sköt mot hans högra knä. Det såg ut som om han
förvandlats till en stod,

en staty där hans vilja att rycka fram och skada mig
hindrats i sin linda. De två första pojkarna var fort-
farande för chockade för att kunna utgöra något hot.
Jag väntade på att få se vad som hände med hans
knä. Någonstans i närheten

hördes en hund skälla och det var kanske det som
fick pojken att söka åter röra sig. Benet gick av precis
vid knäet och ramlade ned på den asfalterade gången.
Pojken försökte hålla balansen men föll också han.
Den del av benet som

återstod hade en skorpa av fruset blod och låret såg
ut som om det kapats av ett som illa tandat verktyg.
Plötsligt kunde jag höra ett rosslande som sakta nog
växte till ett skrik. Det växte till tre skrik och jag
förstod att det var dags

att lämna platsen. Jag vände pojkarna ryggen och
började jogga från platsen i mina sköna gymnastik-
skor. Pojkarna kunde väl ha varit i sjutton- eller
artonårsåldern. De skulle snart vara män och de
skulle kanske ruva på

hämnd dessutom. Men när de väl slickat sina sår
och kunnat förbereda sig eller skaffa någon att
slåss för dem skulle jag själv vara långt borta och
oåtkomlig för deras hämnande lust och kamp.
Tänka sig bara just så.