På skolfotograferingen i åttan sa fotografen: “Le lite större. Lite till, lite till.” Men läpparna kunde inte töja sig mer över tandställningen, över ropen i korridorerna och över det faktum att jag klädde mig som någon slags lidande poet när varenda idiot fattade att det fanns två val: fjortis eller goth. Och förresten, va’ fan är det med män som ska säga åt tjejer att le? Så mungiporna sänktes, försökte nästan leta sig in i munnen och något hände med ögonen. När skolfotona kom på posten var det bilder inte ens en mor kan älska. “Du ser ut som en skräcködla”, sa hon. Åh, lilla skräcködla sörj inte! Du vill mig bara väl! Missförstådd som ilska, bitchface, backar du mig ändå som inga inställsamma leenden gör. Du står upp mot dem som vill trycka ner oss. Du tar ingen skit. Tack.