När jag föddes var jag nog som alla andra. Spädbarn är också individer, men det märks inte så mycket. Sen kom det en tid när det blev tydligt att jag mer och mer avvek ifrån en på förhand bestämd norm. Först kallade de mig lillgammal vilket är vad vuxna kallar barn som skrämmer dem. Sen hette det att jag hade tonårsproblem - redan vid tio. Sen lärde jag mig så sakteliga att göra mig mindre än vad jag var och noggrant undvika sammanhang där mitt kantiga jag skulle stå i alltför skarp kontrast till runda, finslipade former. Nu är jag rätt så alldaglig. Kanske slipas man med åren. Eller kanske finns det här uti mig ett barn som kommer bli en väldigt duglig tant.