Det är så enkelt att falla tillbaka:
ett felsteg,
en tanke
och rätt var det är,
knackar han på dörren
och jag har fallit tillbaka.

Det var inte meningen att släppa in honom.
Hans välbekanta knackningar.
Hans igenkännande skugga.
Jag vet alltid vad som väntar,
men jag kan inte rå för hans charm.

Som en kärleksfull kram från en kaktus,
står med ihåligt paraply i regnet.
Men jag har ingen annan att krama,
inget annat som håller mig torr.

Jag väntar på en kyss i regnet,
en sista kyss.
Jag lovar att jag går snart,
bara jag får din kyss.

Besväras av att vattna blommor,
låter de hellre vissna.
Våndas av solens sken,
rullar hellre ner persiennerna.

Förhäxad.
Jag behöver mer än en kyss.
Nu kan jag aldrig lämna.