Din favoritfärg är orange.
Du är ljusare än solen.
Som vatten till mig,
mina vissnade blommor.

Likt snusmumrik, du är klok,
du är vänskaplig
och du förgyller min dag,
när du spelar på din munharmonika.

Förstår att du vill vara ensam.
Likt mumintrollet,
har svårt att acceptera.
Skillnaden är,
du lämnade inget brev.
Under vårens första varma dag,
förblir jag ensam.

Oförmågen att lägga om dina sår.
Kyssar torkar inga tårar.
Övertalad om att felet inte är mitt,
men det är ju en sån klyscha!
Oavsett vems vållande,
mina blommor inte längre blomstrande.

Tills dess, jag kliar din rygg.
Tills dess, jag kysser dina läppar.
Tills dess, jag njuter.
Tills det tar slut.

Mitt hjärta är fyllt,
men du har lämnat.
Trots allt kommer det inte tömmas.

Varför låter du mig inte försöka?
Jag vill så gärna,
lägga om dina sår.
Du måste våga.
Varför lämnade du inget brev?
Vårens första varma dag
och jag är ensam.