Nu är jag här igen.

Rummets unkna lukt.
Håret tunt och olja.
Antingen inget eller allt,
hursomhelst, magen skriker.

Mörka, impulsiva tankar.
Osäkerheten kring valen,
för många alternativ,
blir obekväm.
Så jag blir unken själv.
Börjar snart ruttna.

Låta magen bli ihålig?
Låta magen spräckas?
Låta kniven hitta svaret?
Låta bli?

Släcka sorgerna med törsten?
Dämpa tankarna med fingrar i halsen?

För många alternativ,
blir obekväm och rutten.
Snart jag tynar bort.

Första gången det hände,
då försökte jag försvinna.
Men denna gången vet jag bättre,
visst gör jag det?