Drivor av kläder på golvet, intorkad disk överallt. Möter dina ögon i spegeln, under omsorgsfullt målade fransar och bryn. Så skör bakom den hårda masken, mjuk bakom ett pansar som min kärlek inte längre kan tränga igenom.
Så vilsen på ostadiga bambi-ben. Och så tvärsäker på att jag inte förstår.
Min flicka som alltid varit mån om min uppmärksamhet och alltid känt av hur jag mår.
Nu känns vi plötsligt som främlingar. Du pratar inte längre fötroligt med mig, jag kommer inte längre nära. Jag är inte den du berättar allt för. Inte den som kramar och tröstar. Nu är jag den som skjutsar och swischar, det är så jag kan visa kärlek nu, eftersom mina ord inte verkar nå dig. Magtröjor, uringning och korta shorts. Vet du verkligen vad du är värd? Du ser inte dig själv med mina ögon. Den som ska få din kärlek måste vara dig värdig, älska varje fjun på din kropp, fascineras av dina tankar, skydda dig och bära dig.
Hög musik från ditt rum, en dörr som slås igen och låsts.
Jag står utanför med hjärtat i handen. Längtar efter min flicka och hoppas att du kommer tillbaka. Att vi kan mötas igen när denna fas är över.